Ministerportföljerna är utdelade och Rinne-regeringens utmanande regeringsbana tar sina första steg. På basen av leendena verkade ministrarna efter portföljsdelningen ha bara gott att berätta för Finlands folk. Man avundas dock inte statsministern och hans kvintettregering.
Regeringsprogrammet uppstod relativt snabbt med tanke på regeringens konsistens och dess ideologiska skillnader. Kanske är det just på grund av skillnaderna som regeringsprogrammet innehåller många tvistefrön, som man utreder först i kommande arbetsgrupper. I Aamulehti hade man räknat att ordet ”utreds” förekommer 130 gånger i regeringsprogrammet.
Om en gemensam vision hittas för problempunkterna är en bra helhet att vänta. Det är dock möjligt att utredningarnas tidsfrist förskjuts i all evighet.
I Ett deltagande och kunnande Finland-programmet är det positivt att det betonar betydelsen av samarbete och en trepartsberedelse i arbetsmarknadsfrågor. Givetvis ökar samtidigt parternas ansvar i beredelsearbetet om och när man vill uppnå en sysselsättningsgrad på 75 procent.
Arbetslivslagstiftningen är full av frågor, på vilka man redan länge sökt lösningar. Dylika är bl a familjeledighetsreformen, utvecklande av kunnande i arbetslivet och lika lön för lika arbete-programmet. I beredelserna ingår också främjandet av sysselsättningen för dem som det är svårt att sysselsätta samt arbetskraftspolitiska åtgärder för en förnyelse av arbetslöshetsskyddet. Man har också för avsikt att strukturellt och innehållsmässigt förnya samarbetslagen för att förstärka förtroendet.
För att den målsatta sysselsättningsgraden ska uppnås borde det i slutet av regeringsperioden finnas 60 000 fler anställda. Olika lösningar från den kommande förbundsrundan har stor betydelse med tanke på framtiden. Och om man inte hittar trovärdiga anställningsmetoder säger regeringen att de omvärderar utgiftsökningarna man redan bestämt.
Regeringen strävar att uppnå målet genom att öka bl a användningen av lönestöd i företag. På så vis ges en del av arbetstagarens lönekostnader till företagen ur den offentliga penningkistan. Målet är också att höja lönestödets maximibelopp för långtidsarbetslösa, de svårsysselsatta deltidsarbetsföra samt handikappade och invandrare.
Enligt en uträkning som publicerades i april har man i kommunekonomin ett underskott på så mycket som 1,2-1,7 miljarder euro under en regeringsperiod. Trots detta planerar man att föra över många nya uppgifter på kommunerna, något som åtminstone inte underlättar kommunernas misär som lönebetalare för över 400 000 anställda.
Tilläggssatsningarna på småbarnspedagogiken, andra stadiets utbildning samt åldringsvården sköter sig inte gratis. Därför bör regeringen hålla fast vid sitt löfte om att till fullt belopp kompensera kostnaderna för kommunernas ökade och utvidgade uppgifter och plikter.
Enligt verkställande direktör Minna Karhunen, som intervjuas i denna tidning (s. 34-35), är dessutom arbetskraftsbristen i kommunerna enorm och känns av i både den offentliga och privata sektorn. Enligt en färsk enkät är åldringsvårdens största utmaning inte personaldimensioneringen, utan det att man inte får tillräckligt med personal för uppgifterna. Till kommunerna behövs under de kommande fyra åren över 10 000 nya vårdanställda enligt den hemska ekvation Karhunen framställer.
