Just när det på grund av coronan nästan obligatoriska distansarbetet avslutats, man hade tagit igen sig på semestern och höll på att återvända till närarbetet ser det ut som om det skulle bli distansarbete igen. Coronanyheter väller in från Finland och världen, och man orkar inte längre ta emot allt. Det är väl också orsaken till att försiktigheten glömts och att sjukdomen brutit ut i en andra våg. Få kommer längre ihåg säkerhetsavstånd, desinficering av händerna verkar många också ha glömt, munskydd ses mer sällan än i juni och mer behövs inte: coronan är här igen och närarbete blott en dröm.
Närarbete är ett nytt ord som jag lärde mig i våras. Det känns konstigt att med ordet ”när” betona något som bara för några månader var normalt medan det mer ovanliga distansarbetet är det nya normala. Båda är bara arbete.
Fastän jag ansett mig själv vara en människa, som kan arbeta också på distans och inte heller har velat utomlands om somrarna, har jag i mig själv hittat andra överraskande drag. Distansarbete är trevligt nu och då, en dag eller två i veckan framför allt när man själv kan påverka det, men inte varje dag. Underligt nog har jag velat resa utomlands eftersom man hela tiden betonar att resande inte rekommenderas. I motsats till det jag trodde har jag saknat närarbetet, närsammanträden, närmöten och arbetskamraterna. Det är trevligt att småprata över en kaffekopp. Det är trevligt att träffa andra öga mot öga och byta tankar om arbetet, coronan och livet. Jag vill höra till min egen arbetsgemenskap.
Borde arbetet utvecklas så att man alltid kunde utföra distansarbete när det ur arbetssynvinkel är möjligt och när man avtalat om arbetsplatsens gemensamma regler?
Distansarbete är tungt och passar inte alla. Om man dag efter dag utför arbete ensam hemma riskerar man utmattning och isolering. Arbete och fritid kan glida in i varandra så att e-post och meddelanden sköts under hela dagen, också på natten. Om man nära sig inte har andra människor, sociala förhållanden, kan det också vara risk för lindrig marginalisering från den yttre världen.
I nyheterna har nu berättats om att finländarna renoverar hemmen, köper stugor, sköter trädgården. Detta har säkert hjälpt folk att orka med distansarbetet, och utan arbetsresor har man kanske fått mer fritid.
Enligt FN:s lycklighetsrapport är finländarna världens lyckligast folk. Lyckan erhålls genom nära människors sällskap, naturen, sommarstugan, den egna trädgården eller helt vardagliga små saker. När distansarbetet ger mer tid för just dessa saker som är viktiga för finländarna, kan det ändå vara så att distansarbete ger oss större lycka än närarbete? Borde arbetet utvecklas så att man alltid kunde utföra distansarbete när det ur arbetssynvinkel är möjligt och när man avtalat om arbetsplatsens gemensamma regler?
Maija Pihlajamäki
Jytys ordförande
