Vuokko Piekkala som inledde sin 4-årsperiod som riksförlikningsman 2018 kommer från arbetsgivarsidan men hon ställdes upp för tjänsten av alla parter.
Känns det bra för självkänslan när också representanterna för arbetstagarsidan föreslog dig som riksförlikningsman?
– Naturligtvis är jag glad över att också arbetstagarsidan föreslog mig för denna tjänst, säger Kyrkostyrelsens förra arbetsmarknadsdirektör Piekkala, vars dåvarande titel ”ecklesiastikråd” låter lite gammaldags.
Tidigare i karriären har juristen Piekkala jobbat på Kommunarbetsgivarna KT (”Markku Jalonens butik”) och vid Utbildningsstyrelsen där hon budgeterade, bedömde behovet av anslag för betalning av statsandelar.
Den allmänna linjen försvaras
Fackförbundens ledare har anklagat riksförlikningsmannen för urvattnande av målen för förhandlingarna. Lämnade din föregångare Minna Helle en hustavla efter sig där ”den allmänna avtalslinjen” förkunnas helig och okränkbar?
– Det gjorde hon inte. Den har nog åstadkommits av tidigare förlikningsmän, redan på 1960-talet. Vi kvinnor har bara följt och följer efter männen, säger Piekkala undvikande.
Vad anser du om att Minna Helle hoppade från posten som förlikningsman till arbetsmarknadsdirektör vid arbetsgivarlägrets tuffa ledare Teknologiindustrin, var det ett ok drag?
– Att byta arbetsplats är varje löntagares rättighet, också tjänstemännens. Om rätten beskärs måste den ersättas på något sätt. Allt annat känns oskäligt ur en enskild löntagares synvinkel, säger Vuokko Piekkala som tagit steget i motsatt riktning – från arbetsgivarlägret till posten som riksförlikningsman.
Nedregränsavtalet garanterar inte stabilitet
Förlikningsman Vuokko Piekkala undviker journalistens frågor liksom Tanja Poutiainen undvek slalomkäpparna i sina bästa dagar. Men hon går med på att diskutera Tehys och Supers initiativ om att de kvinnodominerade vårdbranscherna borde få 1,8 procent större förhöjningar än de mansdominerade exportindustriförbunden.
Piekkala hänvisar till fallet 2007 ”Sari Sairaanhoitaja” där även Tehy med bistånd av staten (samlingspartiordföranden Jyrki Katainen) fick höga löneförhöjningar.
– Inom exportbranscherna höjer löneglidningarna ändå männens inkomster och man lyckades inte minska skillnaden mellan kvinno- och mansdominerade branscher i motsvarande grad. I och med den förbundsrundan sjönk Finlands konkurrenskraft för flera år framåt.
– Den ekonomiska kollapsen 2008–2009 kunde man inte förutspå. Under flera år var de lösningar moderata som man kom överens om och sist och smärtsammast var konkurrenskraftsavtalet. Jag tror inte att man i Finland vill gå igenom allt detta på nytt, säger, Piekkala.
Hon poängterar kollektivavtalets (KA) karaktär av nedre gräns. I kollektivavtalet kommer man bara överens om minimilönerna. De individuella lönerna verkställs antingen på arbetsplatserna med avtal eller när det gäller tjänsteinnehavare delvis med förordnanden.
– Kollektivavtal är inte det mest effektiva verktyget för att utjämna inkomstskillnader. Hur väl skulle resultat som uppnåtts med KA hålla? undrar Piekkala och gömmer ett svagt tvivel mellan raderna.
Förlikningsmannen beslutar inte om strejkgränserna
Vad har förlikningsarbetet lärt under det dryga året?
– En observation som inte är särskilt trevlig är besluten om strejkgränserna och uppskjutande av arbetsnedläggelser. Förlikningsmannen beslutar inte om strejkgränserna utan det gör parterna i konflikten. Och en strejk kan inte flyttas delvis utan det måste göras i sin helhet, säger Piekkala.
Hon tar ett exempel från i fjol; väktarna som hörde till servicefacket PAM hotade med stridsåtgärder som hade omfattat också kärnkraftverken. Piekkala kunde inte göra en framställan om att flytta framåt strejken endast till den del den gällde kärnkraftverken utan var tvungen att föreslå att hela strejken skulle flyttas framåt.
Hon hoppas att man ska fundera på om man kunde ändra arbetsstridslagen till denna del.
– Emellanåt känns det som om det enda målet när man funderar på strejkgränser är att ”strejken ska bita”. Andra saker, eller den skada utomstående åsamkas, verkar inte ha någon betydelse, suckar Piekkala.
Hon erkänner att hon är en synnerligen konsensusinriktad människa. I sitt arbete som förlikningsman söker hon allmän och gemensam nytta, ett läge där alla upplever sig ha åstadkommit någonting. Dvs. en poängseger är alltid bättre än knockout med siffrorna 6–0.
Till dem som strider om konkurrenskraftsavtalets tilläggstimmar har Vuokko Piekkala ett råd om hur man närmar sig saken positivt.
– Konkurrenskraftsavtalet är ett resultat av arbetsmarknadsorganisationernas egen verksamhet, säkert inte perfekt ur någons synvinkel. Men det är eget, som ett barn, inte alltför vackert men föräldrarna har ändå kommit åt att påverka det, formulerar sig Piekkala, som själv har en tonårig dotter.
Måste en riksförlikningsman ha stålnerver?
Piekkala funderar lite på uttrycket och ser inte alltför nöjd ut.
– Kanske man kan uttrycka det så. Jag skulle säga att i det här jobbet måste man kunna stå ut med osäkerhet. Ingen kan ju veta någonting om framtiden.
När riksförlikningsmannen stiger upp från stolen för att fotograferas, ser man de kaninsvanstofsar som hon har på hälarna. På framsidan av skorna, som är en finsk designers konstverk, finns också kaninens öron.
– Visst utgör de här skorna rena rama flickenergin. Min egen dotter kunde ha likadana, säger Vuokko Piekkala.
