Då Anu Sajavaara för första gången satt vid riksförlikningsmannens långa förhandlingsbord satt förlikningsman Juhani Salonius i ändan av bordet.
Året var 1999. Flygledarna strejkade och Sajavaara satt vid bordet eftersom hon då var arbetsmarknadsombud för Arbetsgivarföreningen för transport- och specialbranscher rf.
Sajavaara, nu i ändan av bordet, fick sätta i gång på allvar nästan genast efter att i augusti ha börjat i sin uppgift som riksförlikningsman. Hon fick ta hand om arbetskonflikten mellan Kommunarbetsgivarna och vårdarorganisationerna. Det var vad som återstod av förhandlingsrundan inom kommunbranschen i vintras.
Konflikten löstes i och med Sajavaaras medlingsförslag i början av oktober. Sajavaara beskriver arbetskonflikten som sällsynt besvärlig och förlikningsmannen hade väldigt få spelmarker att tillgå. Sämja uppstod när parterna kom emot varandra i de mål de satt upp.
– Jag hade ju önskat att man skulle ha informerat enhetligt om lösningen, men tyvärr blev det inte så. Förhandlarna vet nog vad som överenskommits, kommenterar Sajavaara den oenhetliga presentationen i offentligheten.
Innan denna medling hade Sajavaara hunnit få de bästa tipsen av fyra av sina föregångare och hunnit träffa flera förbundsledare. Hon ville genast rekognosera terrängen före vinterns förhandlingsrunda.
– Jag har blivit mycket väl emottagen och vi har snabbt kommit i gång med förtroliga diskussioner, säger Sajavaara uppskattande.
Det är krig i Europa. Sajavaara medger att det just nu är synnerligen svårt att förutspå framtiden.
– Naturligtvis hoppas jag att de ansvarsfulla aktörerna på arbetsmarknadsfältet inte kommer att bidra till att öka oron i detta svåra läge.
Brist på kunniga inom arbetsrätt
Sajavaara tror att avtalssystemet kommer att utvidgas: på kommande är förbundsvisa och traditionella kollektivavtal samt allt flera företagsvisa avtal.
– I de diskussioner jag fört har det starkt framkommit att det behövs flera förhandlare och mera kompetens. Bristen på kunniga personer inom arbetsrätt är någonting som både företagen och förbunden kämpar med. Också förhandlingskompetens blir man tvungen att köpa in utifrån.
Sajavaara vet att de som håller på att starta förhandlingsrundan är fundersamma över lösningen inom kommunbranschen som låg på omkring fem procent över den allmänna linjen.
– Den avvek klart från de andra arbetsmarknadslösningarna. Detta har säkert sina följder men vilka följderna blir, är det onödigt att ännu spekulera kring.
I de diskussioner jag fört har det starkt framkommit att det behövs flera förhandlare och mera kompetens.
Sajavaara betonar att ingen får sin vilja igenom som sådan på byrån på Bulevarden. Inte heller är byrån den bästa adressen för utveckling av kollektivavtalen enligt henne.
Om man frågar Sajavaara så lönar det sig inte att helt genast muta in sina mål i textform.
– Jag har hållit på det att det lönar sig att först tala på tema- och företeelsenivå innan man beslutar hur sakerna ska skrivas in i kollektivavtalet. Den som man förhandlar med kan ha goda idéer gällande hur man kan komma fram till en kompromisslinjedragning.
Sajavaara anser att den största orsaken till att situationerna har tillspetsats under de senaste åren har varit att man har tänkt sig att de mål man satt upp ska gå igenom som sådana.
Framåt via diskussion
I lagen om medling i arbetstvister står att riksförlikningsmannen ”i samverkan med arbetsmarknadsorganisationerna ska sträva efter att främja relationerna mellan arbetsgivare samt arbetstagare och tjänstemän samt deras organisationer”.
Sajavaaras erfarenhet från såväl arbetsplats- och förbundsnivå, centralorganisationer som från internationell nivå ger goda förutsättningar för detta.
– Främjande av funktionerna på arbetsmarknaderna fick mig intresserad av denna uppgift.
Sajavaara hoppas att de olika lägren på arbetsmarknaden tillsammans ska fundera på i vilken riktning Finland är på väg. Intressebevakningshatten kunde man då ta av sig för en stund.
– För tillfället är diskussionen ganska besvärlig. Hur finna en gemensam vilja att utveckla olika saker? Om jag bara fick i gång en diskussion!
Främjande av funktionerna på arbetsmarknaderna fick mig intresserad av denna uppgift.
Förlikningsmannens byrå besöks också av återkommande kunder. Sajavaara vill försöka öppna en samtalskontakt mellan parterna under avtalsperioden till exempel genom ett gemensamt projekt eller en gemensam arbetsgrupp.
– Det finns goda erfarenheter av sådana. Om man tillsammans har gjort någonting som är till nytta för båda parter eller för hela branschen håller det också vid förhandlingsborden.
Det man gör tillsammans kan hänföra sig till exempelvis framtidsutsikterna för branschen, förändrade kompetenskrav eller arbetskraftsbrist.
Sajavaara hoppas att hon i vinter ska kunna höra sig för – antingen ensam eller tillsammans med förlikningsmän med uppgiften som bisyssla – om det finns problembranscher med tvister som håller på att slå ut vilka man kunde påverka innan de konkretiseras.
– Jag vill träffa människorna i förbunden och på arbetsplatserna så mycket jag bara hinner med beaktande av medlingarna i olika tvister.
Kan man tänka sig en lönediskussion?
Det finns många ämnen som man enligt Sajavaara kunde fundera på tillsammans.
Sajavaara har under de senaste åren både tagit fram idéer och lett projekt inom ICT-branschen, till exempel om förändrad kompetens.
– Hur ska vi kunna frångå det gammalmodiga tänkesättet att kunskaperna ökar endast genom att man deltar i olika externa utbildningar? De kan lika väl öka som en del utav arbetet eller genom att arbeta i ett mångkompetensteam.
Arbetsmarknadsparterna kunde till exempel fundera på lösningar för olika branschers arbetskraftsflaskhalsar.
– Utöver vårdarbristen är läget inom småbarnspedagogiken ytterst kritiskt. Det finns stora branscher som lider av arbetskraftsbrist. Hur ska man få dessa branscher tillräckligt lockande så att nya människor söker sig till dem? Finns det snabbare sätt?
Man borde också tala mera om pengar till vardags.
– Personligen stöder jag inte det att allas löner blir offentliga. Det kan leda till att man inte vågar belöna goda arbetstagare för att man är rädd för att få mothugg.
– Inom finansbranschen har man i bruk en så kallad lönediskussionsmall som ger arbetstagaren rätt att ta upp sin egen lön till diskussion. Man kan föra diskussioner med ett eller ett par års intervall. Detta borde man få utspritt också till andra branscher, föreslår Sajavaara.
Kunde kanske en förkortning av semestrarna möjliggöra löneförhöjningar? Enligt Sajavaara är detta ett bra diskussionsämne, om än inte ett lätt sådant.
– Om en del enligt semesterlagen har 30 semesterdagar och en del som mest 40 dagar, har också detta en betydelse. Alla villkor i anställningsförhållandet har en prislapp. Man borde undersöka arbetsvillkoren som en helhet i stället för att undersöka ett enda element.
På natten förhandlar man inte
Sajavaara beskriver sig som en positiv och lugn person, om än pratsam.
– Som förhandlare försöker jag skapa en avslappnad och naturlig atmosfär. Jag försöker diskutera tillsammans och separat samt åstadkomma en känsla av att man håller på att lösa ett gemensamt problem, karaktäriserar Sajavaara.
Hon tror på att det lönar sig att förhandla uttryckligen då när sakerna går framåt. Enligt henne är ingen som bäst på natten.
– Jag tror starkt på det att saker diskuteras. Jag strävar efter att lyssna så att jag ska kunna identifiera smärtpunkterna. Jag har suttit vid väldigt olika arbetsmarknadsbord, från operasångare till elektriker.
Jag har suttit vid väldigt olika arbetsmarknadsbord, från operasångare till elektriker.
En som tidigare förhandlat med Sajavaara som motpart bedömer Sajavaara som lösningsinriktad, idérik, självständig tänkare, snabb att avgöra saker och att hon har ett omfattande nätverk. Det sägs att Sajavaara någon gång motiverar sin synpunkt så omständligt att det kan bli irriterande för en del.
Som motvikt till arbetet träffar Sajavaara vänner. Till hennes favoritsysselsättningar hör att traktera gäster, långkoka köttgrytor, till exempel grekisk stifado. Hennes motto kunde vara: god mat ger god feeling.
Den 57-åriga Sajavaara har en dröm som också hänger samman med mat – på ett sätt också med bord.
– Jag har någon gång tänkt att när jag blir pensionerad så ska jag öppna ett gästgiveri. Jag ska bjuda in intressanta gäster och laga god mat till dem!
