Regeringen samlas om några veckor till september månads budgetmangling i ett ovanligt svårt ekonomiskt läge. Coronapandemin i Finland har dramatiskt vänt upp och ner på det gångna årets och kommande års ekonomiprognoser.
Företag och den tredje sektorn har drabbats, men speciellt har krisen inverkat och inverkar tungt på kommunernas ekonomi och personal. Och effekterna från coronans andra våg är ännu ovissa.
Trots coronastöden som staten beviljat har man förutspått att kommunernas ekonomi nästa år kommer att försvagas med nästan två miljarder på grund av coronan. Effekterna varierar dock i kommunerna.
Det är helt säkert att staten bör stöda kommunekonomin mer än tidigare och att man bör avhålla sig från alla tilläggsplikter man tänkt lasta på kommunerna. Behovet av grund- och välfärdstjänsterna har inte försvunnit någonstans, utan snarare har efterfrågan på dem bara ökat som en följd av pandemin och arbetande människor behövs i full skala. Den som säger något annat vet inte vad den pratar om.
Vårt arbetsmarknadssystem som baserar sig på avtalande har mitt i krisen visat sin funktionalitet. Där spelar fackförbundens arbete som medlemmarnas intressebevakare under årtionden en betydande roll. Strukturförändringar behövs för utmaningar som fortsättningsvis dyker upp, men inte genom att diktera och tvinga, utan genom att tillsammans avtala.
Vårt arbetsmarknadssystem som baserar sig på avtalande har mitt i krisen visat sin funktionalitet.
I Finland har man på avtalsbordets arbetsgivarsida krävt – till och med med coronan som käpphäst – nästan full frihet till lokalt avtalande och ett klart utvidgande av arbetsgivarnas direktionsrätt och på så vis en avveckling av den svagares skydd.
I försvarandet av arbetstagarnas rättigheter och som stenfot för avtalandet bör dock både nu och i framtiden vara ett tvingande system som baserar sig på arbets- och tjänstekollektivavtal. Fackorganisationer, förtroendemän och övriga personalrepresentanter är den grupp som svarar för det dagliga intressebevakningsarbetet på arbetsplatserna. Det är deras uppgift.
På riksomfattande nivå uppnås sannolikt inte samförstånd mellan arbetsmarknadsparterna om strukturreformerna och sysselsättningsåtgärderna, varifrån och hur man får ihop den 60 000 nya arbetsplatser som regeringen stakat upp. Största friktionen i förhandlingarna som hållits i arbetsgrupper har arbetsgivarnas försvagningskrav på arbetslöshetsskyddet stått för.
Vesa Vihriälä, som verkat i ledningen för ekonomiarbetsgruppen som Marins regering tillsatte förra våren, har försökt få beslut från arbetsgrupperna senast till budgetmanglingen. Statsministern å sin sida har berättat om regeringens avtalade tidtabell som skulle flexa ända till slutet av året.
Det verkar också som om den utredning man skulle göra under regeringsperioden om en övergång till inkomstrelaterat arbetslöshetsskydd för alla som uppfyller arbetsvillkoret skulle skjutas framåt, en fråga som under sommaren bakats in i regeringsprogrammet. Åtminstone har man inte ännu inlett någon utredning.
Det ligger alltså många ärenden på manglingsbordet, och bordet dignar. Tvisten om sysselsättningsåtgärderna och arbetsmarknadens övriga strukturreformer verkar gå över till regeringen. I sista hand är det ju också regeringen som har beslutanderätt i alla dessa ärenden.
Kari Hietamäki
Chefredaktör
