Riksdagsvalet närmar sig och valarbetet pågår för fullt. Såsom alltid vid val ökar frestelsen att vara populistisk. Kampen om rösterna är hård och man får synlighet genom sänkande kast.
Det har redan en längre tid varit klart att det i vårt samhälle finns förändringskrafter, som gärna skulle se att det nuvarande kollektivavtalssystemet förlorade. Fackförbunden är för många en svordom och i de mest tillspetsade uttalandena jämförs ff-rörelsen till och med med maffian.
I dessa anföranden glömmer man att det inte bara är arbetstagarna som drar nytta av kollektivavtalen, utan också arbetsgivarna. För arbetstagarna säkrar de nuvarande allmänbindande kollektivavtalen rimliga arbetsvillkor, för arbetsgivaren förutsägbarhet. Samtidigt förebygger allmänbindandet orättvis konkurrens mellan arbetsgivarna. En arbetsgivare, som vill behandla sina arbetstagare väl, behöver inte vara rädd att någon annan arbetsgivare som arbetar i samma bransch vinner beställningarna genom att sänka lönerna och arbetsvillkoren.
Om alla alltid får samma procentuella förhöjning ökar skillnaden mellan de större och mindre lönerna hela tiden.
Det är viktigt för vårt samhälle att också den nya riksdagen vill hålla fast vid vårt fungerande kollektivavtalssystem. Lokalt avtalande är ingen svordom, utan en möjlighet att beakta arbetsplatsspecifika specialförhållanden. För att fungera förutsätter det dock ett kollektivavtal som grund och att det i förhandlingarna som motpart till arbetsgivaren finns en utbildad personalrepresentant, en förtroendeman.
Man har också diskuterat hårt om Finlandsmodellen – alltså hur löneförhöjningarna i Finland borde bildas. Efter att EK gett upp sina rättigheter att förhandla om centrala lösningar har lönebildningen i Finland kommit lite på glid. Det är lätt att förkunna att lönenivån alltid borde fastställas av exportindustrin, men i praktiken beaktar den inte bland annat den offentliga sektorns löneutveckling. Om alla alltid får samma procentuella förhöjning ökar skillnaden mellan de större och mindre lönerna hela tiden och exempelvis lönejämställdheten mellan könen förblir för evigt en dröm. Det är helt omöjligt att utveckla en fungerande Finlandsmodell utan att man tar med alla olika branschers förhandlingsparter, också den offentliga sektorns.
Det lönar sig för oss som röstare att lyhört lyssna på den pågående diskussionen och också fundera över vad som ligger bakom populismen. Det lönar sig inte att svälja alla påståenden utan att tugga, utan det är också skäl att sätta sig in i bakgrunden till dem. Vid valurnorna avgörs vilka tankar som får mest stöd.
Jonna Voima
Jytys ordförande
