Professorn i offentlig ekonomi vid Helsingfors universitet och Statens ekonomiska forskningscentral VATT, Roope Uusitalo, är tämligen optimistisk när det gäller nuläget. Om man måste välja att vara rädd för svårigheter under den närmaste tiden eller problem på lång sikt väljer han det senare.
– Coronan har tagit all uppmärksamhet från det hållbarhetsgap som den åldrande befolkningen och minskningen i sysselsättningsgraden förorsakar. Men de gamla problemen finns fortfarande kvar när pandemin någon gång lättar. Och visst försvinner den ju till slut.
Roope Uusitalo deltog tillsammans med Vesa Vihriälä, Bengt Holmström och Sixten Korkman i den coronautredning som regeringen beställde ifjol våras. Den ekonomiska professorsfyrklövern som nått mogen ålder – den yngsta är Uusitalo – föreslog till en början en minimering av skadorna, sedan den som bäst pågående finanspolitiska stimulansen och till sist en stabilisering av den offentliga ekonomin. Att ge företag stöd och stimulans är enkelt, men stabilisering är svårare eftersom det berör alla medborgare.
– Vi samlades till videoförhandlingar på nätet, och så var där ju också tidsskillnaden på sju timmar eftersom Holmström befinner sig i USA. Men det var ett intressant skede: nya bedömningar trädde fram, hur en farsot som coronan som har brett ut sig överallt inverkar på den ekonomiska politiken, säger Uusitalo.
Mer än nog uppgifter kvarblir hos kommunerna
Tidtabellen för vårdreformen som hämtar landskapen med sig är: lagen i kraft 2021, landskapsval i början av 2022 och verksamheten i landskapen i gång från början av 2023.
– De traditionella kommunsammanslagningarna kan komma att minska. Men visst är ju hela landskapsförvaltningen en kommunsammanslagning av megaklass. Hälften av verksamheten överförs från kommunerna, men också från staten överförs uppgifter till landskapen där det bildas en förvaltningsnivå av aldrig tidigare skådat slag, funderar Uusitalo.
Enligt honom kvarstår det mer än nog uppgifter hos kommunerna såsom planläggning och utbildning, dvs. närservice som påverkar många medborgares liv. Dock understöder Uusitalo en överföring av utbildningen på andra stadiet (gymnasierna och yrkesskolorna) till landskapen.
– Den nuvarande röriga koordineringen av yrkesutbildningen, vilka linjer som undervisas vid vilka verksamhetsställen borde överföras från kommunerna till landskapen enligt modell av hur man gör inom hälsovården. Samarbetet betyder också att det inte kan finnas ett eget gymnasium i varje kommun, säger Uusitalo.
Kuggfråga: räkna upp fyra Österbottnar
Uusitalo har ingen bestämd åsikt om huruvida det planerade antalet landskap (21 st) är för stort eller slutligt. Säkert är att förvaltningen blir klarare när beslut om många saker inte fattas i över 200 kommuner.
En del landskap förefaller redan nu för små med för liten befolkning för att fungera självständigt. I Mellersta Österbotten finns under 70 000 invånare dvs. lika många som i Tavastehus.
Uusitalo tar som exempel skolelevernas kuggfråga som kom fram vid en kaffebordsdiskussion på jobbet: hur många Österbottnar finns det i Finland?
– Det rätta svaret som noggrant räknades ut på fingrarna är fyra: Österbotten, Södra Österbotten, Norra Österbotten och Mellersta Österbotten.
– Förvaltningen i Finland förändras långsamt. Men visst överförs en betydande beslutsmakt till en ny nivå i landskapsmodellen. Och i synnerhet efter det att landskapen någon gång får beskattningsrätt och verksamheten inte längre är beroende av statens direkta finansiering, konstaterar Uusitalo.
Många beskattare, stor risk
Den ständiga förändringen i förvaltningen inverkar på den kommunala ekonomin, men Uusitalo ser inte direkt att någon ekonomisk katastrof är att vänta i kommunerna.
– Om det finns många beskattare föreligger det en stor risk att skattebördan lätt blir tung. Kommuninvånarnas godkännande av skattebördan grundar sig på tillgängligheten på närservice och känslan av att systemet är rejält gentemot alla.
Uusitalo varnar ändå för alltför höga förhoppningar. Även om en stor del av kommunernas personal och också människor från statsförvaltningen övergår till landskapen, börjar den nya förvaltningsnivån inte automatiskt att fungera.
– Jämlikhet och effektivitet kan öka endast om det vid planeringen och producerandet finns kraftiga sporrar till det allmänna bästa bort från deloptimering, konstaterar Uusitalo.
Om allting i den nya social- och hälsovården inte går som i Strömsö, föreligger det enligt honom en fara för en utökad byråkrati och en försvagning av tillgängligheten på service. Regeringen har nu i samband med landskapsreformen upphört att tala om miljardinbesparingar; numera talas det bara om en ”inbesparingspotential”.
– Att tala om de inbesparingar som vårdreformen medför är önsketänkande, i de eventuella inbesparingarna hålls kanske bara den ena foten kvar på marken, säger Uusitalo.
Digitalisering och barnens tänder
För att kunna utnyttja inbesparingspotentialen måste man i regeringens vårdreformsplaneringar ta hjälp av digitalisering och andra nya uppfinningar. Digitalisering utgör enligt Uusitalo ingen trollstav för ökad effektivisering och tryggande av tillgängligheten på service.
– Men jag är ändå optimist när det gäller producerandet av tjänster i kommunerna och landskapen i framtiden. Om utvecklingen fortgår som den gjort under min livstid har vi det bättre ställt om 30–40 år än nu.
– Ett praktiskt exempel: barn har inte längre hål i tänderna. I bästa fall syns den utvecklingen också i övriga sjukdomar, konstaterar Roope Uusitalo.
