EU-kommissionärerna väljs så att varje land har en kommissionär: 27 länder, 27 kommissionärer. Jutta Urpilainen som började som kommissionär för internationella partnerskap i början av december 2019 är ny på sin post, men också beteckningen är ny.
– Mina föregångare var kommissionärer för utvecklingssamarbete. Med den nya beteckningen vill EU kommunicera en strävan efter jämlikt partnerskap, bort från den enkelriktade positionen som välgörare och hjälptagare, förtydligar Urpilainen.
Hon medger att hon är entusiastisk över sitt nya intressanta jobb där hon ska verka 2019–2024. Kommissionärens portfölj är stor: till sin budget är den tredje största efter jordbruket och sammanhållningsfonden, 7–8 miljarder euro per år. Underställda har Urpilanen cirka 3 800 – drygt tusen i Bryssel och resten i EU-representationerna i 126 länder.
– Jag får i mitt arbete utnyttja allt som jag tidigare har lärt mig inom internationellt samarbete. Till portföljen hör mycket annat också än Afrika som fått mest publicitet. Havsytans höjning i Stilla havet, glaciärerna som smälter på Grönland, extrema väder i Latinamerika och fast vad som helst annat som sammanhänger med klimatförändringen, konstaterar Urpilainen.
Kontakt också med andra än regeringarna
Afrikastrategin som publicerades i mars 2020 är enligt Urpilainen ändå det mest centrala elementet i kommissionärsportföljen. Den består av bekämpande av klimatförändringen, utnyttjande av digitala lösningar, skapande av nya arbetsplatser, utökande av god förvaltning och lugn utveckling samt behärskande av flyttningsrörelsen.
– Jag reste till Afrika genast när jag hade blivit vald till kommissionär. Jag träffade personer i ledningen för Afrikanska unionen i Etiopien. Men i Kenya träffade jag vanliga människor: rikshaförare, unga som tagit sig ur terrororganisationer, reportrar och andra medborgaraktiva, säger Urpilainen.
Enligt henne är det enkom meningen att man ska träffa företrädare för medborgarorganisationer som är oberoende av de lokala regeringarna, för att partnerskapet ska omfatta hela samhället: utöver regeringarna å ena sidan också ungdomsorganisationer och fackföreningsrörelsen samt å andra sidan företagen och näringslivet.
– Vi besökte ett flyktingläger i Kakuma i norra Kenya med över 200 000 människor. Också där hade människorna – såväl flyktingarna som lokalbefolkningen – livslusten i behåll, säger Urpilainen.
Speciellt kommer hon ihåg sitt besök i en skola för flickor där de ungas tro och drömmar om ett bättre liv var påtaglig.
– I partnerskapsländerna träffar jag lokala ungdomar och företrädare för medborgaorganisationer för att vi ska få även andra röster hörda än bara regeringens, säger Urpilainen.
De ungas kontinent
Jutta Urpilainen betonar den väldiga mängden unga som en speciell utmaning för Afrika. Befolkningspyramiden ser ut som riktig pyramid och inte som EU:s eller Finlands som ett nedåt avsmalnande segel, där de ungas årskullar är små.
– Av kontinentens 1,2 miljarder människor är 60 procent under 30 år. I Somalia utgör så många som sju av tio personer ungdomar i den åldern. Om de unga inte får arbete och möjligheter till ett gott liv blir flyttningsrörelsen till Europa otyglad och instabiliteten i samhällena ökar.
– I stället för en negativ framtid vill vi skapa en spiral av positiv utveckling där Afrika utgör en möjligheternas kontinent för de unga.
De ungas ställning utgör enligt Jutta Urpilainen utgångspunkten för alla partnerskapsprogram. Umgänge mellan unga i EU-länderna och unga i Afrika främjas på alla möjliga vis.
– Vi överger inte de traditionella utvecklingsbidragen i synnerhet inte när det gäller utbildning, för att de skarpa skillnaderna i utgångspunkterna för de unga i olika länder till exempel när det gäller språkkunskaper ska kunna utjämnas, säger Urpilainen.
Finland bär inte på någon kolonialbörda
Varför valdes en finländare till ny partnerskapskommissionär? Ville man prova på en energisk representant för ett land känt för flitighet och arbetsamhet?
– Vi hade en lång diskussion – eller jobbintervju – med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen innan mitt jobb började. Hon vill noggrant veta var jag hade verkat och vilka tankar jag hade gällande min kommande uppgift.
– Jag fick faktiskt ett protokollsenligt brev av henne där mitt kommande arbete beskrevs, säger Jutta Urpilainen.
Enligt henne låg uppgiften enkom i Afrika och övriga sydligare länder. Den ungerska kommissionären Olivér Várhelyi fick grannskapspolitiken och utvidgningen i sin portfölj, dvs. de områden som hörde till förra Jugoslavien och Albanien, Turkiet samt Ukraina, Georgien och Moldova.
– Å andra sidan kan det tänkas att det att jag är från Finland vägde vid valet av portföljen för internationella partnerskap. Vi bär inte på bördan av kolonialmakt medan många större EU-länder bär på denna barlast i sitt förflutna.
– Arvet från kolonialismen inverkar lätt på umgänget med afrikanska stater och människor, säger Urpilainen.
Coronan lär, på distans
Coronaviruset har inverkat mycket på Jutta Urpilainens arbete.
– Vi beslutade precis om ett hjälppaket på 15,6 miljarder euro där vi allokerar om medel för kampen mot coronaviruset i partnerskapsländerna. Och kommissionärskollegiets veckovisa onsdagsmöten hålls på distans. Jag talade precis i telefon med en representant för Röda Korset och för FN:s organisation för migration IOM, räknar Urpilainen upp.
Enligt henne har distansmötena och tvånget att sköta ärenden per telefon medfört också positiva saker: Onödiga formaliteter har kunnat sättas åt sidan och man går rakt på sak.
Än hemma då, behövs de gamla lärarfärdigheterna igen?
– Knappast alls. Sonen på 5 år borde vara i skolan men de är stängda och dottern som är 3 börjar i barnträdgården först i höst. Hemma i Bryssel är utmaningarna säkert likartade som för de flesta föräldrar i Finland.
– Som tur är, är min man [Juha Mustonen, som arbetar i Bryssel] föräldraledig. Det underlättar min andel mycket, säger Jutta Urpilainen.
