Jag var 23 år när Tarja Halonen valdes till president som första kvinna i Finland. På den tiden krossade också mången annan kvinna glastak. Som ung studerande upplevde jag mig leva i ett land där arbetslivet åtminstone mellan könen var i stora drag jämställt. Säkert har varannan kvinna i något skede upplevt nedvärdering eller kallats för flickor, men själv har jag i det avseendet kommit ganska lindrigt undan.
Arbetslivet har sakta men säkert blivit mer jämställt genom åren. En ung kvinna har fortfarande svårt att bli fast anställd, men jag hoppas att den färska familjeledighetsreformen ändrar på situationen. Det att man äntligen erkänner att det är hela familjens sak att få barn är ett stort och viktigt framsteg.
Minskningen av löneskillnaden har däremot stagnerat. Nyligen meddelades att beredningen av lagförändringen om en ökning av löneöppenheten för jämställdhetslagen har avbrutits på grund av meningsskiljaktigheter mellan regeringspartierna. Detta var en väldigt beklaglig nyhet.
Könet får inte inverka på anställningen precis som hudfärg, religion eller sexuell inriktning.
Enligt statistikcentralens lönestatistik för år 2021 är männens medianlön i privata sektorn 4 000 euro och kvinnornas 3 120 euro. Skillnaden är enorm. De mansdominerade branscherna skvättar på i lönejämförelserna, och kvinnornas lön för exakt samma uppgifter är ofta också lägre än männens lön. Situationen har inte blivit bättre genom åren, tvärtom växte skillnaden till och med lite under år 2021.
Var är felet när man inte lyckas korrigera löneskillnaderna i Finland? Vi stoltserar med vårt jämställda samhälle, men när ett stort missförhållande borde åtgärdas gräver vi ner oss i skyttegravarna och inget händer.
Arbetslivet måste vara jämställt för alla. Könet får inte inverka på anställningen precis som hudfärg, religion eller sexuell inriktning. Lönen måste fastställas i enlighet med vad och hur vi gör, inte i enlighet med vilka kromosomer vi har eller hur vi ser ut.
Vi har fortfarande lång väg innan samhället är redo och inget förändras på ett ögonblick, men det att vi inte gör något åt sakerna är inget alternativ. Arbetstagarna försvarar sina förmåner bäst genom att organiseras sig, för tillsammans är vi starkare.
Ps. Förhoppningsvis träffar vi så många som möjligt på medlemskryssningen i oktober!
Jonna Voima
Jytys ordförande
