Inte visste den unga nyutexaminerade juris kandidaten Lasse Laatunen vad det skulle leda till år 1973, när han temporärt sökte posten som ombudsman för föreningen Työnantajain Yleinen Ryhmä. Juridikstudierna hade förlöpt raskt – 2 år 2 månader – och han hade ännu inte åldern inne för att få auskultera till vice häradshövding.
Arbetsmarknadspolitik och avtalsförhandlingar sysselsatte mannen i 41 år inom arbetsgivarnas EK och dess föregångare Arbetsgivarnas i Finland centralförbund AFC och Industrins och arbetsgivarnas centralförbund TT. I titlarna har oftast förekommit ordet direktör, och området har varit lag- och socialpolitik.
– Att göra arbetsmarknadspolitik var fängslande.
Ångrar du dig att drömmen om advokatkarriär inte blev uppfylld?
– Inte alls, jag trivdes med mitt arbete. Det var fint att kunna påverka stora saker med långvarig effekt på många människors liv. Och visst hade vi arbetsmarknadsparter makt när trepartssystemet fungerade och vi kunde komma överens om saker, säger Laatunen.
Pensionsförhandlingarna var lärorika
Lasse Laatunen tar arbetspensionssystemet som exempel på en sak med stor effekt. Redan de stora fluktuationerna inom ekonomin på 1990-talet tvingade oss att fundera på hållbarheten i pensionssystemet. Laatunen representerade arbetsgivarna i Pensionsskyddscentralens styrelse och centralorganisationernas pensionsförhandlingsgrupp. Avtalet om den stora pensionsreformen år 2017 ingicks 2014 och Laatunen var en av arkitekterna för detta kraftprov som trepartssystemet bestod. Avtalsparter var EK, KT, FFC och STTK, endast de högutbildades Akava blev utanför.
– Det var verkligen lärorikt att förhandla om pensionsreformen. Balansen mellan förmåner och avgifter och en behärskad höjning av pensionsåldern till 65 år var en komplicerad härva, konstaterar Laatunen.
Han vill inte direkt skryta men jämför den med vårdreformen (och med dess föregångare KSSR-projektet och den stora kommunreformen) som alla riksdagspartier har fått vara med och försöka sig på under 16 år. Pensionsreformen fick man i mål, vårdreformen väntar ännu på genomförande.
– I trepartssystemet är statens andel i politikernas händer. I de inkomstpolitiska helhetslösningarna och i alla stora paket i klass med pensionsreformen kan man förhindra politiska konflikter i vilka politikerna lätt fastnar, funderar Laatunen.
4 år en kort tid
Arbetsmarknadsparterna som en del av trepartssystemet förebygger politiska konflikter och sammanjämkar motstridiga intressen också av den anledningen att förhandlarna känner varandra.
– Intervallet mellan riksdagsvalen, fyra år, är en kort tid i förhandlingsverksamheten där förutsättningen för att man ska lyckas är förtroende. Därför behövs arbetsmarknadsparterna jämsides med det politiska maskineriet.
Laatunen betonar kraftigt parternas inbördes förtroende där tillfälliga svängningar – till exempel regeringsskifte – inte utnyttjas.
– Utan inbördes förtroende och insikter erhållna under en lång tid blir det ingenting av förhandlingsverksamheten, sammanfattar Laatunen.
Utöver förtroende efterlyser Lasse Laatunen förbindelse till förhandlingsprocessen av deltagarna. Man kan inte bara vara med och se på om det skulle råka komma fram någonting positivt för en själv eller för gruppen bakom en.
– Man måste mena allvar och vara med fullt ut när man förhandlar. Man måste önska samförstånd för att ett avtal ska uppstå. Med släckta lyktor kommer man ingenvart, säger Laatunen.
Han hänvisar till exempel till slopandet av den så kallade pensionsslussen, som arbetsmarknadsparterna inte lyckades nå enighet om. Sedan kom regeringen och tog hand om saken.
– Avtalandet medför makt till arbetsmarknadsparterna om de lyckas nå enighet. Jag tycker att det förefaller som om EK med bakomliggande drivande krafter har fått nog av att avtala. Även om den egna makten minskar, anser man uppenbarligen det vara viktigt att också fackförbundsrörelsens makt minskar, konstaterar Laatunen.
Han skaffade sig aldrig en partibok, även om sådana tidvis erbjöds. Han ville förbli en arbetsmarknadsman. I EK:s ställningstaganden tycker han sig förnimma en lukt av politiska strävanden, vilket åtminstone inte främjar möjligheten att nå framgång i avtalsverksamheten.
Lokala avtal inte saliggörande
Som exempel på att få nog ser Lasse Laatunen Skogsindustrins meddelande om att förkasta kollektivavtalsverksamheten (KA). Det riksomfattande kollektivavtalet övergår till arbetsgivarspecifika eller till och med fabriksspecifika avtal.
– Jag tror inte att slopande av KA-verksamheten och uppgörande av lokala avtal är saliggörande. Företagens representanter möter i vilket fall som helst samma fackförbund och deras representanter.
Han ser två alternativa utvecklingsvägar inom arbetsmarknadsverksamheten under de närmaste åren. På den väg som metallindustrin och den kemiska industrin har valt sker en utvidgning av kollektivavtalen, varvid avtalen på lokal nivå ökar av sig själv. Skogsindustrin däremot försöker med tvång att på en gång flytta över avtalsverksamheten till en lägre nivå.
– Man kan inte välja motpart i förhandlingarna. Därför tror jag inte att den väg Skogsindustrin har valt kommer att få strida strömmar av efterföljare, säger Laatunen.
Han ser lugnt lite längre framåt i tiden.
– Jag tror att Finlands modell håller för de nuvarande luftgroparna och en kortvarig osäkerhet. Ett litet lands styrka består ändå i förmågan att förhandla och avtala, konstaterar Lasse Laatunen.
