Förhandlings- och avtalssystemet på arbetsmarknadsfältet har redan en tid varit i förändring. Det har synts konkret bl a som en allt hårdare förhandlingskultur. Man har tidvis ifrågasatt rättfärdigandet av fackförbundens existens. De ansträngda förhållandena mellan avtalsparterna har varit iögonfallande speciellt i privata sektorn med pappersindustrins jätteföretag UPM som ett exempel.
Jyty, precis som de andra fackorganisationerna, som representerar också den privata sektorns personal, i den offentliga sektorn tänker inte ge upp kollektivavtalen som görs upp på förbundsnivå. Visst finns det fortfarande liknande tankar också i arbetsgivarlägret. Detta av det enkla skälet att förhandling om arbetsvillkorens innehåll kräver framför allt specialkunnande och en vid kännedom av arbetslagstiftningen.
I många företag har viljan till lokalt avtalande ökat under de senaste åren. Och samma trend fortsätter säkert också i framtiden. Då är det dock viktigt att se till att det som stöd för arbetstagarna finns förtroendemän som representerar personalen.
Det finns också beklagliga exempel på situationer där man gjort eller försökt göra avtalandet om arbetsvillkor till något bara mellan arbetsgivare och -tagare. Alltså så att förtroendemännen som representerar personalen inte kunde verka som arbetstagarnas stöd. Förändringskraven har motiverats med att förhandlingarna ”görs smidigare”. Vid första anblicken kunde man föreställa sig att det skulle vara enkelt.
Vid avtalande finns alltid två parter. Det kollektiva avtalandets kultur har under årtionden visat sin kraft.
Men vad gör man om enighet inte uppstår? Leder det till överträdelser? Börjar arbetsgivaren diktera?
Vid avtalande finns alltid två parter. Det kollektiva avtalandets kultur har under årtionden visat sin kraft. Den har varit en viktig grund för bl a utveckling av det nordiska arbetslivet och överhuvudtaget för välfärdssamhället. På dess grund har det gått bra att bygga på basen av arbets- och tjänstekollektivavtal. På så sätt svarar man på förändringar i arbetslivet samt förebygger ojämlikhet och polarisering i samhället. Och ännu viktigare; ingen blir ensam och utan skydd i eventuella stormar i arbetslivet.
Det finns tillräckligt med utmaningar för kommande år. I välfärdsområdesvalet för några veckor sedan valdes välfärdsområdenas fullmäktigebeslutsfattare. Från början av år 2023 överförs knappt 200 000 yrkesmänniskor i välfärdssektorn till välfärdsområdenas lönelistor under det s k sh-avtalet. Löneharmoniseringen som bör göras i välfärdsområdena när arbetsgivaren byts kommer att vara en stor sak.
Att göra upp kollektivavtal finns i den offentliga sektorn nedtecknat i lagstiftningen. Jyty, såsom andra arbetstagarförbund i kommunsektorn, håller avtalsförhandlingar genom sina huvudavtalsorganisationer med Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT som representerar arbetsgivaren. I förhandlingarna bör man starta med helheter och beakta alla sote-branschens yrkesgrupper jämlikt. Inte bara dem som håller mest ljud.
Kari Hietamäki
Chefredaktör
