”Med dessa kilometrar under bältet har jag ofta velat säga högt att arbetet inte tar slut genom att utföra det, så bort med onödigt jäkt och brådska. Jag önskar att situationen någon gång skulle vara sådan att alla i lugn och ro kunde koncentrera sig på utförande av sitt eget arbete. I effektivitetens namn genomförs förändringar, men ofta känns det som om reformerna tär på effektiviteten och medför kaos i stället. Ännu igår ombads man göra det här, och idag sa man att man absolut inte får göra så. Förtroendet sätts på prov med mindre.
Jag har gjort dylika arbeten länge. Jag vet att jag är bra på mitt arbete och lär mig gärna nytt, bara det känns vettigt. Våra arbetsuppgifter förändrades för en tid sedan, och jag förstår nog varför, men jag hade önskat att man lyssnat mer på mina tankar. Detta arbete är en del av min identitet. När det förändras måste jag också vara redo att förändras.
Jag är stolt över mina arbetskamrater. Vi har en kunnig och produktiv grupp, som är ett viktigt stöd och en säkerhet för varandra mitt i all osäkerhet. Med denna grupp klarar vi vad som helst. Ibland känns det som om jag bekymrar mig lite för mycket för arbetet och mina arbetskamrater. Jag vill utföra mitt arbete bra och vara till hjälp, men gör det ofta på bekostnad av mitt eget orkande. Då försöker jag påminna mig själv om att arbetet inte är hela livet. Sist och slutligen gör man detta för lönen, som inte är så stor.
”Arbetet känns mer brådskande än någonsin. En mindre grupp måste hela tiden göra allt mer.”
Det betyder dock inte att jag inte skulle anse mitt eget arbete vara viktigt, tvärtom. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag att jag får utföra ett arbete som är av betydelse. Det värmer sinnet och höjer blicken mot vårsolen.
Det känns som om många saker gått i en sämre riktning. Våra personalresurser har skurits ner och arbetet känns mer brådskande än någonsin. En mindre grupp måste hela tiden göra allt mer. Lyckligtvis har vi en kunnig arbetsledare som tar vår sida. Alla har inte haft samma tur. Som helhet känns det dock som om ledarna nuförtiden på riktigt vill vara närvarande och lyssna på hur det går för oss. Tyvärr verkar inte heller de ha tid att utföra sitt arbete som de skulle vilja.
Idag var jag på mitt fackförbunds medlemskaffe. Där fick jag trevliga Jyty-strumpor och lyckades samtidigt fråga vår förtroendeman om något jag funderat över gällande distansarbete. Jag fick genast råd av hen om hur jag kunde gå framåt i ärendet. Vid tillfället talade en förbundsrepresentant om någon undersökning. Jag kommer inte alls ihåg om jag hade svarat på enkäten, men det kändes som om resultaten var just sådana som jag själv kunde ha sagt.”
***
Texten är en fiktiv Jyty-medlems berättelse, som är sammanställd på basen av vår undersökning och hållna diskussioner under vår arbetsplatsturné. Tack för alla möten, som ytterligare förstärker min uppfattning om betydelsen av Jyty-medlemmarnas arbete. För ditt arbete är viktigt.
Jaana Parkkola
Chefredaktör
