Jyriii, Jyriii! hörs kråkornas glada rop i daghemmet Neulanen i Kvarnbäcken i Helsingfors. Det är måndag morgon och barnens ögon lyser: Vårddag!
”Det är definitivt dagens finaste stund när barnen ivrigt kommer till dagiset och springer med utsträckta händer rakt i famnen. Och om dagen skulle ha börjat sämre kan man diskutera det tillsammans. När alla är på plats börjar vi höra hur alla mår och alla får berätta om sitt veckoslut”, säger barnskötare Jyri-Ville Lehtinen.
Under morgonstunden övas lekfullt många viktiga färdigheter, självreglering, att hantera och sätta ord på känslor.
Efter uppståndelsen och ståhejet i början sätter sig gruppen 4-5-åringar, som leds av Lehtinen, lugnt i en halvcirkel. Alla vet vad som följer: alla får i tur och ordning berätta om sina veckoslutshändelser och hur det kändes då. Det krävs tålamod att vänta på sin egen tur och det är spännande att få vara centrum för uppmärksamheten. Det är också viktigt att på Den dansande musens känslotavla få flytta pärlan som berättar om veckoslutets känslotillstånd.
”Vi skötare skapar ännu muntligt texter för känslotillståndet, att du tyckte att det var roligt att leka ute med systern eller att det var spännande att cykla med pappa. Under morgonstunden övas lekfullt många viktiga färdigheter, självreglering, att hantera och sätta ord på känslor. Varje barn är i tur och ordning objektet för en vuxens uppmärksamhet och uppmuntran. Dessutom lär sig barnen att i fred lyssna på vad andra har att säga.”
Drama hjälper att berätta om känslor
Jyri-Ville Lehtinens karriär som barnskötare har redan varat i 13 år. Han blev intresserad av arbete i dagis under praktiken som hörde till närvårdarstudierna.
“Det var roligt på dagis och som den unga man jag var passade det mig. Ibland har jag funderat på att studera till barnträdgårdslärare, men som far till två barn, snart tre, är det tillräckligt med ståhej i vardagen.”
Tid behövs också till Den dansande musens känslofärdighetsmaterial, som Lehtinen utvecklat tillsammans med sin före detta kollega Laura Reinilä, och han vill gärna sprida vidare de goda erfarenheterna från detta. Känslofärdighetsmaterialet används som pilotprojekt i alla grupper i Neulanen och på några andra dagisar. En viktig del av materialet är konkreta redskap för småbarnspedagoger, såsom känslotavlorna.
Metoden utvecklades för ett äkta behov.
”Vi hade för ungefär fyra år sedan en väldigt utmanande grupp med många emotionella problem. Det belastade oss alla. Vi insåg att vi inte kunde leda barnen på en känslonivå och att barnen inte hade några metoder att bli hörda. Så vi utvecklade bilder som berättade om olika känslotillstånd och beskrev olika känslor genom tokeri och drama”, berättar Lehtinen.
Redan efter några månader började samspelet med barnen löpa bättre. Gradvis lär sig barnen att med hjälp av bilderna berätta hur det känns och varför. De vuxna fick å sin sida redskap att leda barnen att reglera och möta sina känslor. Samtidigt lättade också de vuxnas stress.
”Det har varit tankeväckande att observera hur kraftigt känslofärdigheterna hänger ihop med allt. Välmåendet, kamratfärdigheterna, självregleringen. Och hur stor inverkan exempelvis en ökning av empatin har. Det är enormt belönande för en småbarnspedagog när ett blygt, tillbakadraget eller misstänksamt barn sakta börjar visa tillit och vill berätta om sina tankar och känslor.”
Man kan inte underskatta betydelsen av småbarnspedagogiken
Att undervisa känslofärdigheter till barn har fostrat även Lehtinen – som människa och förälder.
”Jag har funderat på min barndom. Inte undervisade man oss några känslofärdigheter, och det syntes också i mitt beteende. Nuförtiden fungerar jag säkert visare också som pappa. När man blir medveten om sina egna känslor och orsakerna bakom reaktionerna kan man inverka på hur du upplevs och blir sedd. Småbarnspedagogikens viktiga betydelse kommer just från det att när man undervisar dessa färdigheter från barndomen är man som skolelev eller ung vuxen inte så vilsen som många är. Jag tror att känsloarbetet har långtgående effekter i exempelvis förebyggandet av psykiska problem.”
Jag tror att känsloarbetet har långtgående effekter i exempelvis förebyggandet av psykiska problem.
Många dagisbarn, som fått Lehtinens och Reiniläs undervisning i känslofärdigheter, är redan skolelever. Från skolan och föräldrarna har det kommit god respons. Det har uppmuntrat att dela kunnandet. ”Målet är att få materialet för Den dansande musen tillgängligt för småbarnspedagoger riksomfattande.”
”Lärarna har till exempel berättat att de barn som lärt sig känslofärdigheter skiljer sig från andra genom sina självregleringsfärdigheter. Och föräldrarna å sin sida har berättat hur deras barn kan prata om sina olika känslor och orsaken till dem. Dylik respons känns förstås verkligt fint för en småbarnspedagog”, säger Lehtinen.
