Coronapandemin försatte vår vardag i ett helt nytt sken. Oron för åldringar, de egna föräldrarna och överlag medmänniskor vid sidan av den egna hälsan orsakar förståeligt nog rädsla och ångest hos många.
Också arbetslivet söker nya former. Bekant arbetsmiljö och -metoder har till stor del bytts till avskildhet i och med distansarbetet, och de sociala live-träffarna har gått ner till minimi.
I företagsvärlden kämpar små och stora aktörer i servicebranschen för sin existens. I Finland känns nu de hundratals miljoner som tidigare känts som stora summor i tilläggsbudgeten som småpengar, när nu stödpengar som på grund av coronan delas ut till bl a företag och kommuner plötsligt är på miljardnivå.
På grund av pandemin har vi också sett hur viktigt det är att hålla vårt lands försörjningstrygghet i egna händer för krissituationer. Gränserna är stängda globalt och kampen om livsviktiga mediciner, andningsskydd och livsmedel går het. Den långt drivna självförsörjningen av vår baslivsmedelsproduktion, för vilken vi också i världen berömts och till och med avundats, har senast nu bevisats vara nödvändig. Det finns fortfarande saker att förbättra, som vi har märkt.
Pandemikrisen har visat att vi som nation – också i vidare bemärkelse – måste uppnå samförstånd att ta hand om varandra. Tillsammans måste vi också bygga en ny bättre morgondag efter coronan. Medkänsla för medmänniskor i nöd kan det inte finnas för mycket av i denna situation.
Därför har det varit fantastiskt att notera hur ansvarstagandet för medmänniskor i krisen har fått nya dimensioner. Många församlingar, bl a Helsingforshjälpen i Helsingfors, har i samarbete med kommunerna organiserat exempelvis affärs- och apoteksbesökstjänster för åldringar.
Osäkerheten om det kommande tär dock på och är kollektiv. Speciellt sysselsättningsutvecklingen inverkar negativt. I skrivande stund har över 400 000 finländare omfattats av samarbetsförhandlingar. För många har arbetet slutat abrupt. Permitteringar, olagliga avbrott av lönebetalningar och till och med uppsägningar innebär inte bara en kollaps av försörjningen. Effekterna är ofta också mentala.
Många Jyty-medlemmar har i krisen i och med permitteringar tyvärr blivit spelbrickor i såväl kommuner, församlingar som tredje sektorns tjänsteproducerande föreningar. Så har det gått för bl a arbetstagare i bibliotek, ekonomi- och administrationspersonalen, skolgångshandledare, ungdomsarbetare, de som arbetar i näringstjänsterna, småbarnspedagogik- och barnvårdspersonalen, osv. Listan är lång.
Förutsättningarna för avbrott i lönebetalningen har enligt Jyty inte uppfyllts i kommunbranschen med undantag av väldigt sällsynta undantagsfall. Tyvärr ligger bakom besluten ett fräckt försök att kringgå samarbetslagen med hänvisning till coronan. Jyty anser dylika kommuners verksamhet vara ansvarslös. Mot olagliga fall kommer åtal att väckas i sinom tid.
Det finns också en stor grupp kommuner som uppskattar sina anställda, i vilka man tillsammans med personalen hittat alternativt arbete för dem som varit permitteringshotade. Exempelvis Åbo och Kontiolahti. Om den senare en artikel på sidan 9 (på finska).
Finland är fortfarande en stat där man kunnat och kan vara stolt över välfärdstjänsterna. Man måste kunna tro på detta också i ett Finland efter coronan.
Kari Hietamäki
Chefredaktör
