Tre personer från Jyty i olika skeden av sina karriärer delar med sig av sina synpunkter på arbetslivet. Mervi Ruokolainen, specialistforskare vid Arbetshälsoinstitutet, analyserar deras svar på en generell nivå.
Antti Järvelä – Nybörjare, men inte grön
Vid tidpunkten för intervjun har Antti Järvelä, 21 år, arbetat som vikarie i en och en halv vecka på Tervo räddningsstation, som är en del av Norra Savolax räddningsverk. Som den enda anställda på stationen ansvarar han bland annat för brandinspektioner i området, tar hand om utrustningen och sköter stationens dagliga verksamhet.
”Jag hade tur som fick det här vikariatet på några månader, eftersom jag fortfarande håller på att slutföra min befälsexamen vid Kuopio räddningsinstitut. Det faktum att jag har arbetat på en avtalsbrandkår, mer känd som den frivilliga brandkåren, bidrog säkert till att jag fick jobbet. Att få sitt första jobb är ofta svårt även i vår bransch. Efter det är det lättare att hitta de följande platserna”, säger Järvelä.
Att få sitt första jobb är ofta svårt även i vår bransch.
Järvelä behöver i alla fall inte sköta sitt arbete helt ensam. Han kan alltid fråga om råd av kompetenta kollegor på grannstationen.
Järvelä hamnade i räddningsbranschen efter att ha blivit intresserad av avtalsbrandkårsverksamhet.
”Jag sökte uttryckligen till linjen för befälsexamen, eftersom jag är intresserad av administrativt ansvar och riskhantering inom räddningsbranschen. I något skede kommer jag sannolikt också att fortsätta mina studier till exempel vid Östra Finlands universitet, där magisterstudier inom området snart inleds. Men först måste man förstås avlägga befälsexamen och arbeta.
Som avtalsbrandkårist visste Järvelä redan före sina studier att räddningsbranschen har tydliga ansvarsområden och hierarkier. Detta säkerställer att räddningsinsatser kan genomföras effektivt.
Jag skulle ändå vilja se ännu mer diskussion på arbetsplatserna mellan oss nybörjare och veteraner om till exempel olika sätt att arbeta.
Järvelä uppskattar mångfalden av röster inom fältet. Arbetsgemenskaperna består av människor med olika bakgrund och i olika åldrar.
”Jag skulle ändå vilja se ännu mer diskussion på arbetsplatserna mellan oss nybörjare och veteraner om till exempel olika sätt att arbeta. Det är fruktbart ur allas synvinkel att jämföra och motivera sina åsikter. Även vi yngre kan ha bra idéer om varför något ska göras på ett visst sätt”.
Maija Niemeläinen – En sakkunnig på rätt plats, men med blicken riktad mot horisonten
Högsta domstolens avgöranden och lagändringar samt deras inverkan på kommuners vardag och beslutsfattande intresserar Maija Niemeläinen, 39, till den grad att hon sätter sig in i dem delvis också på sin fritid.
”Jag vet hur man håller gränsen mellan arbete och fritid, och det uppmuntras vi till också. Jag har också andra erfarenheter som jag fått av att arbeta inom den privata sektorn”, säger Niemeläinen, som arbetar som förvaltningssekreterare för välfärdstjänsterna i Libelits kommun.
Jag vet hur man håller gränsen mellan arbete och fritid, och det uppmuntras vi till också. Jag har också andra erfarenheter som jag fått av att arbeta inom den privata sektorn.
I sitt arbete samordnar hon bland annat skolskjutsar. Arbetet är lösningsorienterat, ansvarsfullt och branschövergripande, det vill säga allt annat än traditionellt pappersarbete.
”Jag fick upp ögonen för den juridiska biten när jag jobbade i försäkringsbranschen och ville fördjupa mitt kunnande. Så jag började studera för att ta en magisterexamen i förvaltningsvetenskaper. Innan dess hade jag redan hunnit ta både merkonom- och tradenomexamen.”
I fortsättningen skulle Niemeläinen vilja fokusera sitt arbete alltmer på expertuppgifter där man utnyttjar juridik, men hon är också medveten om verkligheten. Det finns begränsat med jobb på en liten ort.
Jag tittar på nya saker med öppna ögon, men det här är bra nu. Dessutom har vi en riktigt bra och uppmuntrande arbetsgemenskap och chefer.
Distansarbete har blivit vanligare, men många arbetsplatser finns i huvudstadsregionen. Livsval, såsom partnerns jobb och det egna hemmet invid en sjö, sätter gränser för vart man kan eller vill åka.
”Jag tittar på nya saker med öppna ögon, men det här är bra nu. Dessutom har vi en riktigt bra och uppmuntrande arbetsgemenskap och chefer. Och när man får göra meningsfulla saker kommer man långt med sitt engagemang. Men tiden får utvisa var jag hamnar till slut.”
Teppo Seppinen – Bokbussens veteran
Teppo Seppinen, 66, uppnådde pensionsåldern för ett par år sedan, men Seppinen arbetar fortfarande.
”När jag uppnådde pensionsåldern sa min chef att inte låter vi dig gå i pension. Och inte heller hade jag velat gå. Arbetet är väldigt viktigt för mig. Jag har också fått bra feedback från både kunder och arbetsgivaren.”
Seppinen har gjort en lång karriär inom biblioteksbranschen, över 44 år, de flesta som kombinerad bokbusschaufför och bokbussbibliotekarie i Kouvola. Under de första åren började man på huvudbiblioteket i Kotka med att stämpla tvåhundra till trehundra förfallodagskort, men nu är allt elektroniskt. En sak har förblivit densamma: kundmötena.
Jag känner att jag gör ett viktigt arbete. Vi har fortfarande en del kunder som har anlitat bokbussen redan på 1970-talet.
”Jag känner att jag gör ett viktigt arbete. Vi har fortfarande en del kunder som har anlitat bokbussen redan på 1970-talet. Vi känner varandra vid namn och jag vet redan på förhand vem som letar efter vilken typ av böcker. Och det handlar inte enbart om att låna böcker. Daghemsbarn lär sig att uträtta ärenden med en person och inte bara en automat. Det är viktigt.”
I takt med att han blivit äldre har Seppinen blivit lite frustrerad över de nya digitala verktyg och program som bibliotekarierna borde sätta in sig i. Han har gärna sagt till sina yngre kollegor att ta ni hand om dessa, eftersom ni annars också är bättre på digitala saker.
Erfarenheten har lärt mig att det är en bra idé att planera sin arbetsdag noggrant så att man har tid att ta hand om allt även under bokbussens kortaste stopp på femton minuter. Arbetsdagen bör inte vara för stressig så att brådskan inte tar bort arbetsglädjen.
Jag känner mig inte redo för pensionen än, och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla tomrummet.
Hälsoutmaningarna har påmint Seppinen om livets skörhet. I somras somnade han vid ratten en stund och bokbussen körde av vägen. Händelsen ledde till en sömnapnédiagnos och åtminstone ett tillfälligt körförbud.
”Som tur var gick det inte värre, särskilt inte för någon människa. Nu har mina yngre kollegor kört och jag har varit bibliotekarie.”
Seppinen ser inte fram emot att gå i pension, oavsett orsaken till att han går i pension.”
”Jag känner mig inte redo för pensionen än, och jag vet inte riktigt hur jag ska fylla tomrummet. Jag har till exempel inga hobbyer som skulle ta mycket tid. Det är lite att fundera på, men jag antar att jag kommer på något.”