På svenska
16.12.2021

Sotes sista akt håller först på att börja

Text: Kari Hietamäki Bilder: Jyty

I välfärdsområdesvalet och dess efterdyningar dagas ett megalomaniskt reformprojekt, som jag tror att man inte sett maken till Finlands social- och hälsovårdshistorias fredstid. Sote-kriget, som pågått i flera år, tog slut i juni, då riksdagen godkände avtalets stenfot, på vilken man börjar bygga sote-huset. Välfärdsområdena bär ansvaret för det praktiska genomförandet av byggandet från och med 1.1.2023.

Vägen till det kommande välfärdsområdesskedet har varit stenig och fylld av misslyckade försök, åtföljda av partiernas och regionalpolitikens politiska intressen på såväl lokal- som riksnivå. Och den steniga vägen verkar inte ha ett snabbt slut. För längs vägen finns fler utmaningar än man kan tro.

Det viktiga nästa steget på vägen tas 23.1.2022 när områdesfullmäktige väljs för välfärdsområdena. Då de konstitueras i början av mars kommer de att ansvara för hur social- och hälsovårdstjänsterna samt räddningsväsendet i fortsättningen sköts i olika delar av vårt land.

Beslutsfattarna i områdesfullmäktige och -styrelserna har fått ett stort ansvar. I eurobelopp talar man, beroende på områdenas storlek, om hundratals miljoner och totalt om miljarder. Kommunernas budgeter bleknar i jämförelse.

Man kan redan nu säga att reformen inte kommer att bli billig. Det är svårt att sätta en exakt prislapp på bordet. Och först på 2030-talet bedöms kostnadstoppen jämnas ut. Men åtminstone under de närmsta åren ligger ansvaret för kostnaderna på statens finansiering. Kommunalskatten sjunker visserligen när uppgifter från kommunen överförs till välfärdsområdena. Hur det går med landskapsskatten är ännu en öppen fråga.

Finansministeriet har kalkylerat kostnadsökningen för tiden 2022-2030 på basen av kommunernas budget för år 2021 och ekonomiplaneringsuppgifter för år 2022 på det finska fastlandet så att det totala eurobeloppet för år 2022 skulle vara 20,635 miljarder och för år 2030 redan hela 27,292 miljarder.

Beklagligt mycket av den offentliga diskussionen om välfärdsområdena har under resans gång betonat förvaltningsstrukturer, när man hade önskat att den koncentrerat sig på produktion av högklassiga tjänster och speciellt en säkring av finansieringen av dem. Det skulle också vara viktigt att tala om ökningen av tjänstebehovet och kostnaderna, positionen för personalen som överförs till välfärdsområdena, en eventuell centralisering av tjänsterna, de utbildningspolitiska utmaningar reformen kräver och varför inte hur man kan dra nytta av digitaliseringen som stöd för tjänsterna.

Faktum är att sote-reformen i verkligheten börjar först när det blir dags att tillämpa sote-lagarna på vardagslivet. Till välfärdsområdena överförs ungefär 200 000 arbetstagare från olika branscher, inklusive yrkesmänniskor som producerar stödtjänster, vilka befinner sig på en vågkam när det vardagliga arbetet på välfärdsområdenas lönelistor börjar. Att dra nytta av och handlägga personalens kunnande som stöd för områdenas beslutsfattande är den första förutsättningen för att reformen ska lyckas.

Löneharmoniseringen för personalen som arbetar i välfärdsområdena är en alldeles central del av reformen och man bör sköta om dess finansiering. Beklagliga exempel i många sjukvårdsdistrikt under de senaste åren visar hur det går när harmoniseringen inte har skötts i enlighet med lagstiftning och tidtabell: kommunerna står inför följdverkningar på tiotals miljoner.

I områdesvalen om någonstans borde man senast nu diskutera ovan nämnda frågor. Och sedan tro och hoppas att de som väljs till beslutsfattare har kunnande, vilja och tid att satsa på skötseln av allas våra gemensamma saker. Fridfull jul och gott nytt år!


Kari Hietamäki
Chefredaktör

Jaa artikkeli

Kommentoi

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty tähdellä.