En höst var det riktigt regnigt. Vatten samlades i en öppen grav hur man än försökte pumpa den tom. På botten av graven lades barr, men trots det hördes ett ordentligt plask när kistan sänktes ner.
”Jag tänkte att nu säger någon till. Då konstaterade någon av de anhöriga att pappa tyckte om att simma. Då var det svårt hålla masken. Men i allmänhet strävar vi efter att fungera så värdigt som möjligt vid välsignelseceremonierna. Man skämtar inte på begravningar”, säger den specialiserade yrkesmannen Tuomo Pohjalainen, som arbetar på Lepola begravningsplats i Kouvola.
Till begravningsplatsarbetaren Tuomo Pohjalainens arbete hör mycket, allt från underhåll av maskineri till fastighetsskötsel, från svetsning av avfallskärl till sållning av mylla och grävande av gravar. Den som står i tur för förberedelser av välsignelseceremonier och välsignelseceremonier i kapellet får byta sina slittåliga arbetskläder mot svart kostym och slips ibland flera gånger om dagen.
Vi ser till att allt löper bra från framställningen av kistan eller urnan till nedläggningen och ringningen av kyrkklockorna.
Den begravningsplatsarbetare som står i tur för kapellet hämtar bland annat kistan från kylrummet till välsignelsekapellet, arrangerar blommorna, delar ut psalmböckerna och ser till att de anhöriga vet vad de ska göra.
”Det är viktigt att stöda de anhöriga vid välsignelsetillfällena. Vi ser till att allt löper bra från framställningen av kistan eller urnan till nedläggningen och ringningen av kyrkklockorna”, säger Pohjalainen.
På begravningsplatsen finns inte två likadana dagar. På Lepola begravningsplats arbetar tillsammans med Lepola en annan heltidsanställd person med titeln maskinreparatör-vaktmästare. Denna sommar fanns 5,5 personer som tidsbundna säsongsarbetare, främst på trädgårdssidan.
Olika maskiner från frontlastare och snöslunga till lövblåsare och grästrimmer underlättar det fysiska arbetet.
”Vi måste mångsidigt kunna allt från att bygga och reparera, och man måste ta itu med uppgifterna på eget initiativ. Exempelvis så är våra sandkärror planerade och med avsikt gjorda just så här stora. I dem ryms lämpligt med sand för att täcka en 60 cm djup grav för urnor”, säger Pohjalainen.
Attityden mot döden förändras
Pohjalainens arbetshistoria sträcker sig till markarbete och stenbrytning. Han hamnade lite av misstag via församlingens miljövård i sin nuvarande roll.
”Jag var först medan jag studerad miljövård på praktik på fastighetssidan, och där började saker hända. Nu har jag nästan tio år på begravningsplatsen bakom mig.”
När man dagligen arbetar nära döden förändras också ens egen attityd.
Det är en ära att få göra den avlidne en sista tjänst.
”Nog ökar uppskattningen av livet. Döden skrämmer inte, den är en del av kretsloppet. Det är en ära att få göra den avlidne en sista tjänst. Det innebär att vi hålls neutrala och inte går med i de anhörigas sorg. Svårare är naturligtvis barnbegravningar.”
När man har levt länge på orten stöter man också på att bekanta ska begravas. Ibland kan en annalkande död vara väntad och en lättnad.
”Alla ska vi härifrån när det blir vår tur, men det känns som om man idag inte kan möta döden som en naturlig del av livet. Om man inte någonsin haft något med döden att göra kan man inte riktigt förbereda sig för en begravning och situationen kan vara väldigt svår. I något skede tog man inte barnen med på begravningen, men lyckligtvis gör man det mer idag.”
Förtroendeperson åt en annan människa
Pohjalainen är vice ordförande i Jyty Kymen seurakuntahenkilöstö rf samt en av tre Jyty-fackombud i Kouvola samförsamling. Så det finns intressebevakning att sköta. Jyty-medlemskapet medför trygghet.
Begravningsplatserna har många fast anställda säsongsarbetare, vars anställningar räcker från april till oktober. De arbetar då fulla dagar och är arbetslösa under vintrarna.
”Säsongsarbetstagarna fråntogs för någon tid sedan företagshälsovården, men vi fick den tillbaka genom förhandlingar. Vi har ett bra gäng på ungefär 70 personer i föreningen. Vi ordnar utflykter, lilla jul-fester och annan trevlig samvaro. Det sammansvetsar oss. Vi säger alltid att vi arbetar som en grupp”, säger Pohjalainen.
Speciellt rörande är situationer där man förstår att man är den andra människans enda kontakt med omvärlden. Ibland till och med en del av sorgearbetet.
Den goda sammanhållningen syns också utåt. Människor som kommer till sina anhörigas grav eller bara annars för att promenera pratar lätt med begravningsplatsens arbetstagare.
”Ibland delas en hel livsberättelse, ibland utbyter man bara hälsningar. Speciellt rörande är situationer där man förstår att man är den andra människans enda kontakt med omvärlden. Ibland till och med en del av sorgearbetet.”
Bara gravarna för urnor grävs för hand
På Lepola begravningsplats finns hela 5 500 gravar, av vilka över 700 gravplatsers sommarblommor ligger på församlingens konto. Blommorna ska gås igenom regelbundet: vattnas, ansas och skötas. Arbetet är på trädgårdssidans säsongsarbetstagares ansvar, precis som exempelvis klippningen av häckarna. Det är mycket arbete med händerna, även om maskiner finns som hjälp.
Så måste en av de vanliga människornas villfarelser korrigeras: Gravarna grävs inte för hand. För kistgravarna byts på grävmaskinen en skopa som är lika bred som graven. Gravarna för urnor grävs däremot med spade. Då blir de snyggare.
När marken på vintern är frusen tinar man gravplatsen med en elektrisk värmare som läggs på marken. Den är lite som ett stort grillmotstånd.
”När marken på vintern är frusen tinar man gravplatsen med en elektrisk värmare som läggs på marken. Den är lite som ett stort grillmotstånd. På ett par dygn är marken i grävskick. För gravarna för urnor har vi en speciell pinne, som tinar upp marken”, säger Pohjalainen.
Av Lepolas över 22,2 hektars område är 7,5 hektar byggt. På området finns några vida segment i naturligt skick.
”De områdena är reserverade för eventuella storolyckor, krigstillstånd eller epidemier, om det plötsligt blir stora mängder som ska begravas. Lyckligtvis har vi inte haft sådana situationer”, säger Pohjalainen.
